Trust, love and understanding

Jag fick frågan häromdagen: Vad betyder Chili och ridningen för mig? Mer än jag kan sätta ord på. Det är det enda stället där jag känner mig hel. Jag har provat massor av sporter, fotboll, innebandy, dans, taekwondo vissa har jag hållt på med flera år vissa kortare tider. Men det var inte förrän ridningen kom in i mitt liv som jag visste, verkligen visste att det är detta jag ska göra. Inte bara som hobby, i framtiden vill jag kunna utöva detta mer än som en sport. Det som ger mig mest inom ridningen är helheten, att kunna skapa en kommunikation, ett band med hästen. Att få hästen att vilja göra det jag vill, inte för att den är beodrad att göra det utan för att den vill. Jag fokuserar mycket på hur jag gör saker och vilken väg jag väljer. Det är viktigt för mig att göra resan och bygga förtroendet som en bas för att kunna utvecklas tillsammans I ridningen. Ni vet den känslan man kan få när man blir ett med hästen, när allt stämmer, den känslan är en drivkraft för mig och den vill jag känna mer och mer. Jag strävar efter att varje dag utmana mig att lära mig mer att bli en bättre ryttare och förstå min häst bättre. Ett bra grundarbete kan man alltid komma tilbaka till. Det är dock så vilket jag har lärt mig genom mina egna upplevelser att det är manga faktorer som inverkar om man “lyckas” eller inte. Hästen/ponnyn kan bli sjuk, det kan vara yttre omständigheter och man själv kan skada sig eller vara sjuk. Men oavsett motgångar så känner jag att det är ridningen jag vill satsa på, det är detta jag vill göra! Det är det som ger mig energi.

I got the question the other day what riding and Chili means to me? I will try to describe this below.

To be with horses, means the world to me, it is fantastic is so many ways. I focus on feelings and conditions when I plan the trainings with Chili. I believe that the result is a consequence of a choosen path(mixed with complex factors), it is the path that is the focus, the day to day and everyday training the communication, the trust, the bond, the magic that happens when you truly connect with your horse, that feeling drives me to want more. I believe that the dual understanding and the will makes the basis for success. However with horses, with living animals, it is always more complex that just pointing that hard work will give result, it is the risk that the horse will be sick and injured. But even in the hardest time when my ponies has been injured and I have had no possibility to ride, I have been able to work on the communication and the bond between me and my pony. I do love to compete, to be able to show what we have achieved with the training and get a receipt if I am navigating in the right direction.

It is a bumby road, that I have learnt by experience and sometimes cumbersome and I sometimes have doubts, for sure. But as soon as I get to the stable and get the opportunity to work with my horse I know that it is worth it, every bit of the way, every small step will lead me one step further towards being a better rider and better trainer. That I every day want to be better than yesterday and develop my skills. I am humble and I do not take success for granted, I have learnt through my experiences that it can seam to be hopeless, but even so, it is important to get the references right, focus up and work with the prerequirements that I am blessed with. I have learnt that from the perspective of result, hard work does not always mean that you will deliver. But for sure it is one of the basics, you need to work to get the results…

For me the feeling when Chili does not only do what he is told, but instead show the willingness to do what I want, it is absolutely fantastic. For me the feeling when you get to be as one with your horse is the best feeling that I know.

 

 

IMG_8349

Tävling

image

Tävling:

Att få visa(eller försöka i alla fall) vad man har tränat på hemma och hur väl man kan göra det. Spänningen, nervositeten, förväntan, prestationen. Att bada, knoppa, packa bilen, förbereda. På tävlingsdagen myset i bilen och den härliga stämningen vi har, hela familjen är oftast med. Vi har med oss fika i bilen, kaffe,te varm choklad, smörgåsar och yougurt. Så pratar vi om målet med dagen. Mamma brukar köra och pappa brukar få ha koll på vägbeskrivningen(ha,ha,ha) det går inte alltid så bra så ibland förut körde vi fel. Men nu har vi GPS.

När vi kommer fram så parkerar vi och jag och mamma går till sekretariatet och till tävlingsbanan. Pappa är i stransporten och håller ponnyn lugn och på gott humör. Jag visar passet och vaccination och sedan går jag runt och kikar på tävlingsplatsen. Framridning och banan. Jag brukar sätta mig själv vid tävlingsbanan och gå igenom programmet, se om det finns några speciella svårigheter(hur läktaren ligger, blommor, bord utgångar etc) och sedan rider jag programmet där och då i huvudet, hela programmet. Efter det går jag tillbaka till transporten och vi lastar av. Då går jag alltid med ponnyn minst 20 minuter, lungt runtpå tävlingsplatsen, låter den titta i lugn och ro och vänja sig vid omgivningen och klimatet. Efter det går jg in på framridningen. Hur jag gör där beror på vad det är för ponny och vad den kräver. Men med Ares passade 45 min framridning. Först skrittjobb tills han blev mjuk i sidorna och lugnade sig lite(han var oftast väldigt nervig) Efter det jogg i trav och ett par galopper. Mycket skrittpauser emellan. Korta avsnitt med ridning av delar som ingår i programmet, men aldrig på samma ställe. Precis innan jag går in vill jag att ponnyn är på och med mig så jag brukar försöka matcha så att vi är precis på topp. Sedan är det inridning på tävlingsbanan, spänningen och fokuset. Nervositeten ligger i luften. När jag får startsignal släpper det alltid, då tar fokuset på uppgiften över och det enda som finns är jag och min ponny, tävlingsbanan och ritten, ingenting annat. Det är svårt att förklara, men det är då jag rider som planerat innan i min ritt när jag satt på läktaren. Ja, nu har jag tävlat lilla monsterbävern Ares ett par år så det är nog oftast så att det kanske inte blivit helt som min plan innan. Men mycket har det i alla fall. Jag rider mitt program, vid avslutningshalten så skrittar jag ut(om ponnyn känns spänd så joggar jag alltid lite, ellerom jag käner att det behövs, sedan hoppar jag av spänner upp sadelgjorden, lägger på täcke, ger godis och promenerar minst 15-20 minuter. Så ger jag vatten och tar av grejerna och sätter på på transporten. Sedan är det upp till fiket som gäller och fika, gå igenom ritten och fundera över vad som kan bli bättre och vadsom var bra. Då brukar även resultatet ha kommit in så då hämtar man protokollet och så ser man vad domaren har skrivit och gett för poäng. Jag brukar tycka att det stämmer bra med vad jag har trott själv. Sedan är det kul att se på andra ekipage, prata med kompisar som man träffar. Har man gjort riktigt bra ifrån sig så kanske man till och med får pris och placering.

Jag vill tävla.Jag längtar efter att tävla, jag älskar att tävla!

Freestyle

imageFreestyle, att rida sin ponny utan sadel och träns att kommunicera med mindre hjälpmedel. Det är så häftigt men ändå lite läskigt. Allt handlar om kommunikation och lydnad. Men lydnad för att Ares väljer att lyda inte för att han blir tvingad till det. Han väljer att följa mig som ledare. Just nu arbetar vi jättemycket med ledarskaps övningar. Varje dag innan jag rider så gör jag flera övningar för att se att Ares följer mig.

Backar, ser till att han går undan för mig, att han tar in nacken osv.

sedan uppsuttet arbetar jag på att han ska gå exakt dit jag bestämt mig, göra halt, rygga, flytta sig för skänkeln och övergångar, halt, skritt, trav, halt osv

Nu har vi en plan🌟🌟🌟